Lissabon

Det är en komplicerad stad för mig.
Den var fylld av ensamhet och gatorna var omöjligt heta. Ofta fantiserade jag om hur det hade varit med någon som gick bredvid mig, höll mig sällskap, såg taken ihop med mig, bekräftade stundens verklighet med mig. Affärerna fyllda med vinflaskor, flaskor i Sverige som ännu var förbjudna för mig att köpa, var knappast intressanta.

Men det var i Lissabon jag tog mina första steg på darrande ben som vuxen. Jag åkte en främmande tunnelbana själv, beställde kaffe på främmande språk. En gång åkte jag ut till havet, dit åkte jag själv men vågorna var hypnotiserande. Ibland promenerade jag genom hela staden, ibland lyssnandes på Jonathan Johansson.
De första dagarna reagerade jag på rosa husfasader, men utsikten över dem ingick i min morgonpromenad och människan vänjer sig vid vad som helst. Skulle jag återvända idag, skulle en rosa husfasad åter väcka uppmärksamhet hos mig. Kanske skulle jag känna att det var någon gammalt som väcktes till liv, något som länge slumrat. Kanske skulle jag skratta. Att påminnas om världar där husen är rosa, att dessa världar ännu finns inom mig.

I Lissabon fanns inga avstånd för mig. Jag gick överallt. Bussystemet var svårt att förstå och promenaderna gjorde att staden trädde in i mig. En gång fick jag blödande skavsår och oftare blodsockerfall. Men faktumet att allt var inom gångavstånd gjorde att vardagen man levde alltid hade utrymme för en till promenad.

Jag gick i många uppförsbackar i Lissabon. Smala, slingliga, branta gränder. Ibland hala kullerstenar, ibland gassande sol. Men väl uppe kanske man fick en skymt av staden man lagt under sig. Uppifrån såg den magnifik ut. Där kunde man stå länge och bara titta.